Kilimanjaro, Afrikas högsta berg (5895 möh) och världens högsta fristående berg:
Var definitivt en lite nervös och förväntansfull stämning där på morgonen när vi åkte iväg.
Vi började vandra från Marangu gate (1860 möh). Första dagen var ganska lätt, tropiskt klimat med värme och mycket träd och annan växtlighet.
Hade 9st guider med oss hela vägen + 2 kockar och 42 bärare, så det enda vi själva behövde bära var vatten och ett extra lager kläder. Vandringen gick ganska långsamt (pole pole = sakta sakta), mest för att höjden ganska snabbt börjar kännas av. Första dagen gick vi upp till Mandara (2720 möh). Hade inga duschmöjligheter under vandringen, utan varje morgon och kväll var det "vaskning", dvs. fick ett litet fat med vatten så man kunde tvätta typ händer och ansikte.
Andra dagen vandrade vi upp till Horombo (3700 möh). Växtligheten minskade, men det var fortfarande hett. Vid ca 3000m började några känna av höjden och det blev kargare och kallare. Fick själv en grym huvudvärk där på kvällen, men som tur gick den över med mycket vatten och vila.
Tredje dagen var en så kallad "acklimatization day" var vi vandrade upp till Zebra Rocks på lite över 4000m höjd och sedan tillbaka ner till Horombo, för att ge kroppen en chans att vänja sig vid höjden.
Fjärde dagen gick det långsamt uppför och nu började det kännas tungt. Vädret var fint och soligt men höjden gjorde att det ändå var ganska svalt. Gick upp till Kibo (4700 möh), var vi åt middag och sedan försökte sova några timmar före sista delen av vandringen som starta halv tolv på natten. Här var vi redan så högt uppe att man blev andfådd bara av att gå till toaletterna typ.
Till sist kom stunden som vi alla hade kommit dit för; sista klättringen upp till Uhuru peak. Vi visste alla att det här var biten var folk avbryter och det krävs som allra mest av en. Jag tror att vi alla var ganska laddade och lite nervösa när vi samlades utanför Kibo hut i mörkret. Började sakta ta oss uppför, pole pole, i ett långt tåg av pannlampor. Såg ganska fint ut när man tittade omkring sig och såg en massa ringlande ljus (var ju flera grupper än vi på väg upp på samma gång). Det råkade ju också vara min födelsedag (hah, vilket ställe att fira på, kommer att bli svårt att slå!) och under första pausen sjöng alla åt mig!
Det gick sakta uppåt och man förlora lite greppet om tid där man gick i kolmörkret. För min del gick det ganska bra i ca 3h, visst var det tungt att bara gå uppför men kände mig ändå stark och full av energi! Hade ren någon dag tidigare infört regeln; allt som går ner så äter man och helst lite till, samt ät någonting i varje paus, bara för att vänja sig vid lite energitillförsel hela tiden. Allt det här fungera bra i 3h, sen börja jag på 1 sekund må illa. Och fy fan så jag mådde illa. Försökte fortfarande få i mig lite energi vid varje stopp, men det gick sämre och sämre och kände mig bara mer och mer nära att spy. Var inte den enda, flera stycken spydde och jag tror att alla utom två eller tre mådde dåligt av höjden. Här nånstans börja jag ge upp, tror att jag gav upp i ungefär vart femte steg och bara hata mig själv för att jag utsätter mig för så sjuka grejer. Som tur var reste jag med en grupp, utan dem och guiderna skulle jag aldrig ha klarat det. En av guiderna tog min väska när han märkte att jag börja vara dålig. Och precis varje gång man stanna upp/satt sig ner, såg uppgiven ut så var det nån som peppa en "det e int långt kvar/kom igen/du klarar det här" eller bjöd på chips, karkki, blåbärssoppa eller vad de nu råka ha för snacks som funka för dem. Utan det här så sku jag int ha tagit mig upp. Guiderna hade full koll på varenda en av oss och hjälpte till att peppa och pusha, de hade också extra kläder och annat om man själv inte skulle ha haft tillräckligt och så gick de och ropa och sjöng och fick en att lite tänka på annat än hur överjävligt tungt det var. Trampa på så gott det gick och gick och fundera på helikoptrar och att lägga sig ner och sova när äntligen de första kom upp till Gillman's point (5703 möh)! Var så slut att jag börja gråta när jag hörde ropen, och gick och snyfta ända tills jag kom upp dit. Samtidigt börja solen gå upp och alla hade en känsla av succé och att har man kommit så här långt så klarar man resten!
Well resten. Det gick lättare en liten stund, gick säkert på nån form av adrenalinkick och så var det inte lika brant första biten. Men så småningom börja det bara gå saktare och saktare och bli bara tyngre och tyngre. Tog rygg på Johan och försökte följa hans tempo, vilket var ungefär myrsteg, en halv fot framåt i gången. Fast det gick så här långsamt måste jag stanna och bara hänga på stavarna/sätta mig ner och andas ungefär var 100de meter. Det är så sjukt, går int att förklara hur höjden påverkar, man måst uppleva det själv för att förstå. Tog oss sakta sakta upp mot Uhuru peak (via Stella point) och den sista backen kändes som om den tog ett år. Väl framme vid Uhuru peak (5895 möh) tog nån ett foto på mig, medan jag försökte låta bli att spy och knappt ens kunde vara glad över att jag var där. Sen börja vi äntligen gå neråt. Gick aningens snabbare än uppåt, men även neråt var fruktansvärt tungt. Tillbaka vid Gillman's point försökte jag äta en bit choklad och dricka en juice för att ens ha nån energi, men den där lilla chokobiten bara växte i munnen.. Backen ner från Gillman's point var TUNG. Sand och grus som bara rann undan och solen som hade börjat steka på. Tog mig ner och tyckte att jag aldrig kom närmare (man såg Kibo hut hela tiden). Till slut, efter 11h totalt, kom jag äntligen ner igen. Väl nere var det bara att packa ihop sina saker, äta lunch (det enda jag klara av att äta var lite nudelsoppa och en bit vattenmelon) och sedan fortsätta vandringen ner till Horombo, vilket tog närmare 3h tror jag. Fantastiskt nog så klara alla 25st i gruppen sig ända upp till toppen, fast några hade det kämpigt redan innan toppnatten!
Såhär efteråt är det ju en fantastisk känsla! Hade med ett gäng vältränade typer som tyckte att det här var tyngre än någon tävling nånsin, vilket kanske ger en bild av hur mycket höjden påverkar, tror att för väldigt få är det konditionen som är det avgörnade. Hade ju en del roliga diskussioner efteråt om allt konstigt folk haft för sig där under klättringen, man blir liksom lite dum i huvet av syrebrist. De allra flesta fick huvudvärk eller mådde fruktansvärt illa/spydde. En del berätta att varje gång de satt sig ner så somna de, nån blev så gott som ledd i handen av en guide sista biten och en fick mer eller mindre bäras ner eftersom benen inte bar mera. Packandet i Kibo hut var också lite underhållande!
Nere i Horombo åt vi middag och sen sov vi 20 pers uppe på en vind. Satt i öronproppar och sov som en stock tills vi blev väckta med te på morgonen. Sista dagen gick vi ända ner till Marangu gate. Det var ganska nice att gå neråt och ju längre ner man kom destu normalare kände man sig. Men benen var nog stela som pinnar i några dagar efter, speciellt vaderna. I Marangu tackade vi vårt team och tog sen en buss tillbaka till Moshi, var vi fick ta en väldigt efterlängtad dusch, äta buffé och sova i bekväma sängar!
Hade 9st guider med oss hela vägen + 2 kockar och 42 bärare, så det enda vi själva behövde bära var vatten och ett extra lager kläder. Vandringen gick ganska långsamt (pole pole = sakta sakta), mest för att höjden ganska snabbt börjar kännas av. Första dagen gick vi upp till Mandara (2720 möh). Hade inga duschmöjligheter under vandringen, utan varje morgon och kväll var det "vaskning", dvs. fick ett litet fat med vatten så man kunde tvätta typ händer och ansikte.
 |
| Kvällsvaskning |
 |
| 25 personers packning |
 |
| Eftermiddagens bästa: te och popcorn, smaka sjukt gott efter att ha vandrat hela dagen! |
 |
| Kasta gris var populärt! |
 |
| Fortfarande en bit kvar |
 |
| Paus, man vilar var man kan! |
 |
| Några av guiderna |
 |
| Var otroligt trött på damm efter vandringen.. |
 |
| Bodde i små hyddor |
Tredje dagen var en så kallad "acklimatization day" var vi vandrade upp till Zebra Rocks på lite över 4000m höjd och sedan tillbaka ner till Horombo, för att ge kroppen en chans att vänja sig vid höjden.
 |
| Soluppgång i Horombo |
Fjärde dagen gick det långsamt uppför och nu började det kännas tungt. Vädret var fint och soligt men höjden gjorde att det ändå var ganska svalt. Gick upp till Kibo (4700 möh), var vi åt middag och sedan försökte sova några timmar före sista delen av vandringen som starta halv tolv på natten. Här var vi redan så högt uppe att man blev andfådd bara av att gå till toaletterna typ.
 |
| Tröttnar aldrig på de här berg-i-molnen bilderna! |
 |
| höjdeffekt |
 |
| Mawenzi |
Till sist kom stunden som vi alla hade kommit dit för; sista klättringen upp till Uhuru peak. Vi visste alla att det här var biten var folk avbryter och det krävs som allra mest av en. Jag tror att vi alla var ganska laddade och lite nervösa när vi samlades utanför Kibo hut i mörkret. Började sakta ta oss uppför, pole pole, i ett långt tåg av pannlampor. Såg ganska fint ut när man tittade omkring sig och såg en massa ringlande ljus (var ju flera grupper än vi på väg upp på samma gång). Det råkade ju också vara min födelsedag (hah, vilket ställe att fira på, kommer att bli svårt att slå!) och under första pausen sjöng alla åt mig!
Det gick sakta uppåt och man förlora lite greppet om tid där man gick i kolmörkret. För min del gick det ganska bra i ca 3h, visst var det tungt att bara gå uppför men kände mig ändå stark och full av energi! Hade ren någon dag tidigare infört regeln; allt som går ner så äter man och helst lite till, samt ät någonting i varje paus, bara för att vänja sig vid lite energitillförsel hela tiden. Allt det här fungera bra i 3h, sen börja jag på 1 sekund må illa. Och fy fan så jag mådde illa. Försökte fortfarande få i mig lite energi vid varje stopp, men det gick sämre och sämre och kände mig bara mer och mer nära att spy. Var inte den enda, flera stycken spydde och jag tror att alla utom två eller tre mådde dåligt av höjden. Här nånstans börja jag ge upp, tror att jag gav upp i ungefär vart femte steg och bara hata mig själv för att jag utsätter mig för så sjuka grejer. Som tur var reste jag med en grupp, utan dem och guiderna skulle jag aldrig ha klarat det. En av guiderna tog min väska när han märkte att jag börja vara dålig. Och precis varje gång man stanna upp/satt sig ner, såg uppgiven ut så var det nån som peppa en "det e int långt kvar/kom igen/du klarar det här" eller bjöd på chips, karkki, blåbärssoppa eller vad de nu råka ha för snacks som funka för dem. Utan det här så sku jag int ha tagit mig upp. Guiderna hade full koll på varenda en av oss och hjälpte till att peppa och pusha, de hade också extra kläder och annat om man själv inte skulle ha haft tillräckligt och så gick de och ropa och sjöng och fick en att lite tänka på annat än hur överjävligt tungt det var. Trampa på så gott det gick och gick och fundera på helikoptrar och att lägga sig ner och sova när äntligen de första kom upp till Gillman's point (5703 möh)! Var så slut att jag börja gråta när jag hörde ropen, och gick och snyfta ända tills jag kom upp dit. Samtidigt börja solen gå upp och alla hade en känsla av succé och att har man kommit så här långt så klarar man resten!
 |
| Jag som fortfarande står och snyftar vid Gillman's point. |
Well resten. Det gick lättare en liten stund, gick säkert på nån form av adrenalinkick och så var det inte lika brant första biten. Men så småningom börja det bara gå saktare och saktare och bli bara tyngre och tyngre. Tog rygg på Johan och försökte följa hans tempo, vilket var ungefär myrsteg, en halv fot framåt i gången. Fast det gick så här långsamt måste jag stanna och bara hänga på stavarna/sätta mig ner och andas ungefär var 100de meter. Det är så sjukt, går int att förklara hur höjden påverkar, man måst uppleva det själv för att förstå. Tog oss sakta sakta upp mot Uhuru peak (via Stella point) och den sista backen kändes som om den tog ett år. Väl framme vid Uhuru peak (5895 möh) tog nån ett foto på mig, medan jag försökte låta bli att spy och knappt ens kunde vara glad över att jag var där. Sen börja vi äntligen gå neråt. Gick aningens snabbare än uppåt, men även neråt var fruktansvärt tungt. Tillbaka vid Gillman's point försökte jag äta en bit choklad och dricka en juice för att ens ha nån energi, men den där lilla chokobiten bara växte i munnen.. Backen ner från Gillman's point var TUNG. Sand och grus som bara rann undan och solen som hade börjat steka på. Tog mig ner och tyckte att jag aldrig kom närmare (man såg Kibo hut hela tiden). Till slut, efter 11h totalt, kom jag äntligen ner igen. Väl nere var det bara att packa ihop sina saker, äta lunch (det enda jag klara av att äta var lite nudelsoppa och en bit vattenmelon) och sedan fortsätta vandringen ner till Horombo, vilket tog närmare 3h tror jag. Fantastiskt nog så klara alla 25st i gruppen sig ända upp till toppen, fast några hade det kämpigt redan innan toppnatten!
 |
| Uhuru peak, 5895 möh |
 |
| Långt där nere ser man Kibo hut.. |
Såhär efteråt är det ju en fantastisk känsla! Hade med ett gäng vältränade typer som tyckte att det här var tyngre än någon tävling nånsin, vilket kanske ger en bild av hur mycket höjden påverkar, tror att för väldigt få är det konditionen som är det avgörnade. Hade ju en del roliga diskussioner efteråt om allt konstigt folk haft för sig där under klättringen, man blir liksom lite dum i huvet av syrebrist. De allra flesta fick huvudvärk eller mådde fruktansvärt illa/spydde. En del berätta att varje gång de satt sig ner så somna de, nån blev så gott som ledd i handen av en guide sista biten och en fick mer eller mindre bäras ner eftersom benen inte bar mera. Packandet i Kibo hut var också lite underhållande!
