Det blir bara svårare och svårare att motivera sig att faktiskt dra sitt arsel på träning. Är så trött och slö ren den tiden man borde packa iväg sig, och det är mörkt och kallt ute (jämfört med inomhus iaf). Ändå VET jag ju att jag aldrig ångrar det och man får alltid bra fiilis och varmt när man springer. Senast på sö (pausvecka) sprang jag 10km, var jag klaga och flåsa typ halva vägen och sen först hitta nån sorts flyt och var jättenöjd när jag var hemma igen.
Idag var inget undantag. Kändes trögt att fara iväg, men hade faktiskt lite mer energi än vanligt, så kanske pausveckan gjorde nån nytta! Vi sprang iväg och värmde upp och gissa i ett ganska tidigt skede att vi sku till Kakola, dvs. backträning! Börja med grodhopp, sen springa upp och göra grodhopp på vägen och sist två gånger "bara" springa upp (350m lång var visst backen enligt någons gps). Ujuj, det är så underlig känsla, vid varje start känns det som att det här går ju bra, för att bara bli segare och segare och till sist känns det nästan overkligt, man kämpar så sjutton och ändå lyfter knappt fötterna från marken medan pulsen rusar. Men sån voittajafiilis efteråt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar